November, nog är det dags att vi går skilda vägar snart?

När november varat lite för länge. När solen tittat fram endast någon ynka timme på hela månaden. När köket är fullt av disk. När en jobbar och pluggar om vartannat och ens sociala liv dör. När kroppen värker för att träning måste prioriteras bort. När en inte hinner träffa människor en vill träffa. När ledighet och lyckorus känns som ett minne blott. Ja, då är det inte så konstigt att det känns motigt, deppigt och bara rent ut sagt förjävligt att kliva upp varje morgon. Så nu tänkte jag skriva en lista på saker som är allmänt bra att göra när det känns så här. Ett litet försök till att åstadkomma någon form av peppkänsla i livet.

MÅ-BRA-LISTAN
v  Tänd ljus, sätt igång din mysigaste spotifylista, gör egen chai latte och spendera hela dagen i soffan. Det är okej ibland.
v  Boka en resa med någon braig person. Kanske åker ni till Gävle över en helg, eller så blir det en långresa till andra sidan jorden. Bara att ha något att se fram emot kan göra vilken dag som helst bättre.

v  Planera julklappsköp. Det här kanske många bara tycker är stressande, men jag älskar det. Känslan av att ge bort något som passar perfekt för personen i fråga, det är ju bara så fint.
v  Laga mat eller baka. Kanske någon spännande gryta du inte gjort tidigare eller bara, kort och gott, din favoriträtt. Det jag är mest sugen på att testa just nu är carnitas (liknar pulled pork och kokas bland annat med Coca cola !!!).
v  Gå ut. Ut i skogen, till vattnet, upp för ett berg. Vart som helst i naturen. Andas.

v  Träna. Det kan kännas jäkligt oinspirerade att ta sig ut i kylan eller sticka iväg till gymmet i mörkret. Men känslan efteråt är ju bara så värd. Endorfiner är underskattade.
v  Sitt på ett café en hel dag. Plugga, jobba, snacka skit, läs en bok. Och sjävklart, kaffe!
v  Gå igenom ditt bildarkiv. Skratta åt dina vänner som bara är hur sköna som helst. Och åt allt ni gjort ihop, så som festivaler, evighetslånga tentapluggdagar, festkvällar, trötta pendlarmornar och utlandsresor.

v  Börja se om din favoritserie. Mina topp tre bästa just nu: Outlander (beroende!), Downton Abbey och New girl.
v  Leta efter bra musik. Detta är något jag faktiskt sätter mig ner och aktivt gör cirka en gång i månaden. En stor del av min favoritmusik har jag hittat genom att gå igenom främmande människors listor och freestylea i sökningarna på spotify. Vipps så har månadslistan blivit hur peppig som helst.
v  Omge dig av människor. Visst kan det vara skönt att vara själv ibland, men när en är i sin djupaste höstdepp ger vänner, partners och familj så otroligt mycket energi. Bara att få prata strunt och känna att en faktiskt träffat folk under dagen. Det är viktigt.

Snart är det du och jag. På heltid. Utan regniga perronger, hopplösa telefonsamtal och en längtan som skaver i bröstet.

Fan, jag klarar inte det här. Klockan är 23:42 och du står full utanför en krog och har precis ringt honom. En flaska vin flyter genom din kropp och du har dansat till i princip varenda låt som spelats under kvällen. Ändå känner du dig så jävla tom. När alkoholhalten i blodet långsamt sjunker börjar hjärtat känna efter och distansen gör sig smärtsamt påmind. Utan att tänka har du slagit hans nummer och nu står ni där, i varsin stad, i hopp om att ett telefonsamtal ska kompensera för det underskott av närhet som skaver i bröstet. Hans röst är tröstande och med varma ord försöker han övertala dig att jo, det gör du. Du klarar det. Men hans ensamhet lyser igenom och vartenda ord som strömmar genom telefonen säger att även hans hjärta skriker. Skriker efter dig. Efter tårar och tröstande ord uppstår en tystnad. Ett hålrum som ingen längre orkar fylla. Tillslut har du suttit så länge på trottoarkanten med telefonen tryckt mot örat att skärmen immat igen och fingrarna börjat frysa. När tårarna återigen börjar trycka på bakom ögonlocken bryter han det dova suset med sin lugna röst. Du måste komma hit älskling. Du måste komma hit. Och självklart åker du. 06:00 sitter du på tåget med en biljett som kostar ungefär femhundra spänn för mycket. Men det gör inget, för du åker till honom. Och när ni plötsligt står i varandras armar finns det inget annat som betyder mer än det. Men än att få vara i hans famn.

Men efter vad som känns som några få minuter sitter du återigen på tåget och han står på perrongen med en hand tryckt mot fönsterrutan. Hjärtat bultar hårdare och hårdare och när den centimeterchocka glasrutan mellan dig och honom växer till mil blir du bara mer och mer halv. När du trott att allt ska bli bra rasar plötsligt all den stryka ni byggt upp samman. Alla ”vi klarar det här”, ”det är bara för en kort period” kan dra åt helvette och allt du vill göra är att skrika åt mannen i sätet bredvid att VARFÖR? Varför ska något som är så bra slitas isär? Om och om igen. Om och om igen. Resan hem känns som dagar och omgivningen är suddig av tårade ögon. Det ständigt växande avståndet skapar en värk i bröstet som ingen någonsin kan förstå sig på. När ytterdörren till lägenheten stängs bakom dig och väskan glider ur din hand är det bara du. Fötterna känns som stenar och hjärtat drar dig bakåt. Genom dörren, ut ur lägenheten, tillbaka i tiden. Tillbaka till en famn som är så varm och så trygg att du får svindel. Hans famn. Plötsligt spolar grannen i toaletten och vattnet i rören får dig att minnas vart du egentligen är. Den natten är sängen stor och återigen tänker du att fan, jag klarar inte det här.