Tacksamhet

Jag känner så mycket nu. När jag är ledsen är klumpen i magen enorm. När jag känner glädje pumpar lyckorus genom kroppen. När jag är kär är jag så förbannat jävla kär att jag inte kan titta på honom utan att tänka att hur, hur kan han vara min? När stressen trycker på kan jag knappt andas. Men när lugnet infinner sig kan jag känna ro. Att bara vara nu. Jag vet inte om det är jobbet som spetsat mina känselspröt. Jobbet lär mig ständigt hur jag kan känna in andra och kanske också hur jag kan känna in mig själv. Hela känsloregistret. Verkligen känna känslan till sin yttersta spets. Och det är så jäkla häftigt. Jag älskar rena, tydliga och starka känslor. Även om det ibland blir för mycket. Den senaste månaden har en känsla varit extra stark. Tacksamhet. Jag gråter flera gånger i veckan för att jag är så tacksam. Tacksam för allt och alla jag har runtomkring mig. Att jag får leva det här livet. Men det är läskigt att känna så. Tacksamhet skapar en rädsla för att det en har ska försvinna. Att en inte alltid ska få känna så här. Och det är den känslan jag försöker komma underfund med just nu. Hur jag kan visa tacksamhet för att få känna just det, tacksamhet. 

Med dessa djupa funderingar signar jag ut. Tack du fantastiska värld för att du finns för mig.