Livet på en pinne

Sitter och relaxar lite på rummet. "På rummet". "Hon är på sitt rum". Hon är i sitt rum borde man allt säga. Svårt att vara på ett rum...? Hur som, detta inlägg var inte tänkt åt att diskutera prepositioner utan åt att yttra tre saker. Tre väldigt bra saker.

1. Jag har redan jobbat typ hälften av de dagar jag ska jobba i sommar, och det känns så häääääääär bra. 25 juli ska jag sommarlova nå jävulskt. 2. På lördag åker jag till Uppsala. Underbara, fina Uppsala. Ska äntligen få flytta till min tvåa och ska ÄNTLIGEN få träffa snyggsara. Säger bara åh. 3. Sommarens utlandsresa är nu bokad. 10 augusti lämnar Vildhästen, Öhoran och Afrodite svensk mark. Grekland here we come baby.

Kan ni förstå att dessa tre saker gör mig glad enda in i hjärtats mitt? Får mig liksom att uthärda dagarna på jobbet trots att jag egentligen bara skulle vilja sova i hundra miljoner år när klockan ringer.

Avslutar detta positiva inlägg med ett estetiskt litet ihopklipp på ingen annan än mig själv. Vet ju att ni gillare.

När sorgliga beslut leder till något bra

Klockan ringer 06:15. Jag trycker av automatik på snoozeknappen. Känner mig lite förvirrad och har svårt att lista ut vilken veckodag det är. Just det. Måndag. Jag vrider på mig och tittar ut genom fönstret. Panelgardinerna hänger lite snett och utanför skiner solen på den stora yviga granen. Har alltid tyckt att det varit lite konstigt med en gran så här mitt i stan. Jag reser mig upp ur soffan. Ska jag hinna träna innan jobbet är det bäst om jag sätter fart. Bara att ge sig ut innan man ångrar sig. Jag smyger mig ut i köket och öppnar kylskåpsdörren. Står där och stirrar ett tag. Till slut tar jag ut kesoburken från en av de tomma hyllorna. Äter tre skedar och klär sedan på mig träningskläderna som jag smart nog lagt fram kvällen innan. Usch, nu blev jag illamående. Åt nog keson lite för snabbt. Ignorerar den obekväma känslan i magen och går in på toaletten för att sätta upp håret i en slarvig tofs. Går sedan ut i hallen och knyter på mig de lite allt för slitna joggingskorna. Drar åt sista knuten hårt och börjar sedan stressat leta efter mp3-hörlurarna. Varför försvinner de alltid när jag har bråttom? Tillslut hittar jag dem. I jackfickan så klart. Som alltid. Nu börjar Texas gnälla. Han tror så klart att han ska få följa med. Inte än säger jag. Sen. Innan jag kliver ut genom ytterdörren går jag tillbaka in i lägenheten och kikar snabbt in i sovrummet. Där ligger du, ihopkrupen som en liten boll. Du andas tungt som du alltid gör när du sover så där djupt. Jag tar fram en filt och lägger den över det tunna lakanet som du haft som täcke under natten. Eftersom att jag skulle sova på soffan den natten tyckte du att det var mer rättvist om jag fick duntäcket. Okej då tänkte jag. Jag står där en stund och tittar lite på dig. Tänk att det kunde bli så här ändå. Vi som var så bra. Du och jag. Och helt plötsligt var du och jag bara över och inget mer än vänskap fanns där mellan oss. Kärleken som gjort allt för att hålla ihop bandet mellan oss hade till slut släppt taget. Insett att det håller inte längre. Gett upp. Medan jag står där och tittar på dig känner jag mig tom och halv på ett sätt som jag inte känt mig på flera år. Du är så nära när du ligger där i sängen, men ändå så himla långt bort... Men trots denna tomma känsla känner jag mig ändå väldigt hoppfull. För jag vet. Jag vet att vi kommer klara det här. Jag vet att vi båda vill samma sak och jag vet att vi vill det mer än något annat. Aldrig i livet att jag säger upp kontakten med min bästa vän. Varför skulle jag. Du känner mig ju bättre än någon annan.

Jag bryr mig inte om vad folk tycker och tänker om dig och mig. Om oss. Idag är jag så oerhört glad över att vi ett år senare fortfarande är så nära. Om inte närmre än vad vi nånsin har varit. Den där morgonen på Hjortgatan var början till en av de finaste vänskaper jag nånsin fått uppleva. Och nu, så här i efterhand, är jag så himla glad över att vi bestämde oss för att säga de där orden högt. Nu gör vi slut.

Snart så mina vänner

Idag skickade jag in min hemtenta. Sista uppgiften för terminen - check. Det firades med bowling och sen käk och häng på Vdala med mina mysiga kompizar. Bra dag.

Imorgon ska jag hinna med så häääääääääääääääääääääääääääär mycket på så hääär lite tid. Men det ska nog gå. Det måste gå. För på kvällen blir det Snerikes och bryggan. Wiieeeee så kul. Sen går tuffelituff-tåget till Sundsvall dagen efter. Ser fram emot lite havsluft.

Snart ses vi

Tack du fina Uppsala

Om två dagar åker jag hem till Sundsvall för att stanna i tre månader, och ska jag vara ärlig känns det inte alls så bra som jag trodde att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle längta och se fram emot den här dagen med ett litet pirr i magen, men det gör jag inte. Inte än i alla fall. Det känns bara så himla jobbigt att lämna den här staden och alla fina människor som kom med den. Tre månader känns som en evighet och jag kommer verkligen sakna ihjäl mig. Dessutom har jag insett att ett eget hem är mycket viktigare för mig än vad jag nånsin kunnat tro. Att kunna styra och ställa själv och bygga upp sina egna rutiner. Kommer sakna mitt rum så sjukt mycket trots att det bara är på 19 kvadrat, trots att jag delar kök med mer än tolv personer och trots att jag har vägglöss. För det är mitt och det är hemma.

Som tur är vet jag att jag kommer att vänja mig med att "bo hemma" igen. Allt blir ju alltid bättre om man ger det lite tid. Dessutom väger ju alla fina människor som jag äntligen kommer få träffa upp allt. Gud så underbart bra det kommer kännas att bara få rå om varandra, utan stress. Spontanhänga och mysa lite när som bara för att man kan. Och Uppsala finns ju alltid kvar och jag har redan planerat några besök, både hit och till Linköping.

Har så mycket tankar i huvudet som jag egentligen skulle vilja få ner på denna skärm men det är inte läge för det nu känner jag. Är på tok för tankspridd för det. Vill i alla fall säga att jag känner mig så oerhört tacksam för vad det här året har gett mig. Kan inte förstå att jag redan gått en tredjedel av min utbildning, att jag träffat så oerhört fina människor, att jag verkligen föll pladask för den här staden, och framförallt, att jag utvecklats så himla mycket som människa under detta år. Är verkligen stolt över den Helena jag är idag. Så är det, hur klyschig det än låter.