När sorgliga beslut leder till något bra

Klockan ringer 06:15. Jag trycker av automatik på snoozeknappen. Känner mig lite förvirrad och har svårt att lista ut vilken veckodag det är. Just det. Måndag. Jag vrider på mig och tittar ut genom fönstret. Panelgardinerna hänger lite snett och utanför skiner solen på den stora yviga granen. Har alltid tyckt att det varit lite konstigt med en gran så här mitt i stan. Jag reser mig upp ur soffan. Ska jag hinna träna innan jobbet är det bäst om jag sätter fart. Bara att ge sig ut innan man ångrar sig. Jag smyger mig ut i köket och öppnar kylskåpsdörren. Står där och stirrar ett tag. Till slut tar jag ut kesoburken från en av de tomma hyllorna. Äter tre skedar och klär sedan på mig träningskläderna som jag smart nog lagt fram kvällen innan. Usch, nu blev jag illamående. Åt nog keson lite för snabbt. Ignorerar den obekväma känslan i magen och går in på toaletten för att sätta upp håret i en slarvig tofs. Går sedan ut i hallen och knyter på mig de lite allt för slitna joggingskorna. Drar åt sista knuten hårt och börjar sedan stressat leta efter mp3-hörlurarna. Varför försvinner de alltid när jag har bråttom? Tillslut hittar jag dem. I jackfickan så klart. Som alltid. Nu börjar Texas gnälla. Han tror så klart att han ska få följa med. Inte än säger jag. Sen. Innan jag kliver ut genom ytterdörren går jag tillbaka in i lägenheten och kikar snabbt in i sovrummet. Där ligger du, ihopkrupen som en liten boll. Du andas tungt som du alltid gör när du sover så där djupt. Jag tar fram en filt och lägger den över det tunna lakanet som du haft som täcke under natten. Eftersom att jag skulle sova på soffan den natten tyckte du att det var mer rättvist om jag fick duntäcket. Okej då tänkte jag. Jag står där en stund och tittar lite på dig. Tänk att det kunde bli så här ändå. Vi som var så bra. Du och jag. Och helt plötsligt var du och jag bara över och inget mer än vänskap fanns där mellan oss. Kärleken som gjort allt för att hålla ihop bandet mellan oss hade till slut släppt taget. Insett att det håller inte längre. Gett upp. Medan jag står där och tittar på dig känner jag mig tom och halv på ett sätt som jag inte känt mig på flera år. Du är så nära när du ligger där i sängen, men ändå så himla långt bort... Men trots denna tomma känsla känner jag mig ändå väldigt hoppfull. För jag vet. Jag vet att vi kommer klara det här. Jag vet att vi båda vill samma sak och jag vet att vi vill det mer än något annat. Aldrig i livet att jag säger upp kontakten med min bästa vän. Varför skulle jag. Du känner mig ju bättre än någon annan.

Jag bryr mig inte om vad folk tycker och tänker om dig och mig. Om oss. Idag är jag så oerhört glad över att vi ett år senare fortfarande är så nära. Om inte närmre än vad vi nånsin har varit. Den där morgonen på Hjortgatan var början till en av de finaste vänskaper jag nånsin fått uppleva. Och nu, så här i efterhand, är jag så himla glad över att vi bestämde oss för att säga de där orden högt. Nu gör vi slut.