Snart är det du och jag. På heltid. Utan regniga perronger, hopplösa telefonsamtal och en längtan som skaver i bröstet.

Fan, jag klarar inte det här. Klockan är 23:42 och du står full utanför en krog och har precis ringt honom. En flaska vin flyter genom din kropp och du har dansat till i princip varenda låt som spelats under kvällen. Ändå känner du dig så jävla tom. När alkoholhalten i blodet långsamt sjunker börjar hjärtat känna efter och distansen gör sig smärtsamt påmind. Utan att tänka har du slagit hans nummer och nu står ni där, i varsin stad, i hopp om att ett telefonsamtal ska kompensera för det underskott av närhet som skaver i bröstet. Hans röst är tröstande och med varma ord försöker han övertala dig att jo, det gör du. Du klarar det. Men hans ensamhet lyser igenom och vartenda ord som strömmar genom telefonen säger att även hans hjärta skriker. Skriker efter dig. Efter tårar och tröstande ord uppstår en tystnad. Ett hålrum som ingen längre orkar fylla. Tillslut har du suttit så länge på trottoarkanten med telefonen tryckt mot örat att skärmen immat igen och fingrarna börjat frysa. När tårarna återigen börjar trycka på bakom ögonlocken bryter han det dova suset med sin lugna röst. Du måste komma hit älskling. Du måste komma hit. Och självklart åker du. 06:00 sitter du på tåget med en biljett som kostar ungefär femhundra spänn för mycket. Men det gör inget, för du åker till honom. Och när ni plötsligt står i varandras armar finns det inget annat som betyder mer än det. Men än att få vara i hans famn.

Men efter vad som känns som några få minuter sitter du återigen på tåget och han står på perrongen med en hand tryckt mot fönsterrutan. Hjärtat bultar hårdare och hårdare och när den centimeterchocka glasrutan mellan dig och honom växer till mil blir du bara mer och mer halv. När du trott att allt ska bli bra rasar plötsligt all den stryka ni byggt upp samman. Alla ”vi klarar det här”, ”det är bara för en kort period” kan dra åt helvette och allt du vill göra är att skrika åt mannen i sätet bredvid att VARFÖR? Varför ska något som är så bra slitas isär? Om och om igen. Om och om igen. Resan hem känns som dagar och omgivningen är suddig av tårade ögon. Det ständigt växande avståndet skapar en värk i bröstet som ingen någonsin kan förstå sig på. När ytterdörren till lägenheten stängs bakom dig och väskan glider ur din hand är det bara du. Fötterna känns som stenar och hjärtat drar dig bakåt. Genom dörren, ut ur lägenheten, tillbaka i tiden. Tillbaka till en famn som är så varm och så trygg att du får svindel. Hans famn. Plötsligt spolar grannen i toaletten och vattnet i rören får dig att minnas vart du egentligen är. Den natten är sängen stor och återigen tänker du att fan, jag klarar inte det här.