Tack du fina Uppsala

Om två dagar åker jag hem till Sundsvall för att stanna i tre månader, och ska jag vara ärlig känns det inte alls så bra som jag trodde att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle längta och se fram emot den här dagen med ett litet pirr i magen, men det gör jag inte. Inte än i alla fall. Det känns bara så himla jobbigt att lämna den här staden och alla fina människor som kom med den. Tre månader känns som en evighet och jag kommer verkligen sakna ihjäl mig. Dessutom har jag insett att ett eget hem är mycket viktigare för mig än vad jag nånsin kunnat tro. Att kunna styra och ställa själv och bygga upp sina egna rutiner. Kommer sakna mitt rum så sjukt mycket trots att det bara är på 19 kvadrat, trots att jag delar kök med mer än tolv personer och trots att jag har vägglöss. För det är mitt och det är hemma.

Som tur är vet jag att jag kommer att vänja mig med att "bo hemma" igen. Allt blir ju alltid bättre om man ger det lite tid. Dessutom väger ju alla fina människor som jag äntligen kommer få träffa upp allt. Gud så underbart bra det kommer kännas att bara få rå om varandra, utan stress. Spontanhänga och mysa lite när som bara för att man kan. Och Uppsala finns ju alltid kvar och jag har redan planerat några besök, både hit och till Linköping.

Har så mycket tankar i huvudet som jag egentligen skulle vilja få ner på denna skärm men det är inte läge för det nu känner jag. Är på tok för tankspridd för det. Vill i alla fall säga att jag känner mig så oerhört tacksam för vad det här året har gett mig. Kan inte förstå att jag redan gått en tredjedel av min utbildning, att jag träffat så oerhört fina människor, att jag verkligen föll pladask för den här staden, och framförallt, att jag utvecklats så himla mycket som människa under detta år. Är verkligen stolt över den Helena jag är idag. Så är det, hur klyschig det än låter.